Ibland är det dagar när man längtar hem, nu har jag inte haft en sån på ett tag men vill ändå skriva om det, och känner att jag vill göra det när jag inte längtar hem. Hemlängtan är ibland väldigt jobbigt, särskilt när man tänker på saker man vill göra. Förra veckan längtade jag jättemycket efter att gå på hemköp med pappa och handla. Inte direkt det man föreställer sig att man kommer sakna, men det ät liksom ett pappa-sanna sätt att umgås. Jättekonstigt men jag saknade det jättemycket. Saknad är intressant, häromdagen diskuterade vi döden i skolan, och vi pratade om folk som dött och helt plötsligt blev jag jätteberörd och började storböla för att jag saknade min farmor. Jag fick springa till toan och ta hand om mig själv. Saknad är stort, men längtan är enormt.

Ibland känns allt här piss, ingen mamma, ingen pappa, ingen lina, inga kompisar som hemma, inga tunnelbanor, inga köttbullar, ingen skärgård, ingen allemansrätt, då vill jag åka hem.

Men när man sen är på bättre humör och tänker över detta inser man att man inte vill åka hem. Fatta trist att åka hem, stressa varje morgon och spring till tuben och missa den med två meter, och när man väl är på den är det inställd trafik eller snökaos. Nejmen SL, snöar det iår igen? Sen kommer man till skolan helt lökig (svettig, för äldre generationen), failar ett prov, sedan hem för attt stressa i sig köttbullar för att sen springa till tuben igen och spy. Sen träning med laget nere på kanalen, sedan hem och plugga sönder till nästa prov, 5 timmars sömn. Så går det runt varje vecka. Och på det Sverige, snökaos och slask och 0 gradigt redan i september. Jag saknar er alla därhemma, men jag vill inte åka hem.


Er saknar jag mest